Mtv gör i min mening helt fel när de fortsätter att dela in världen i regioner även på nätet. Visst material blir tillgängligt på den amerikanska versionen av mtv, mtv.com, samtidigt som det dröjer månader innan samma material blir tillgängligt på den svenska sidan, mtv.se. De försöker att få användare att gå till ”rätt” version genom att visa meddelanden som berättar att mtv.se är ”optimerad” för oss svenskar (se bild). Hela idén att dela upp användare baserat på region även på nätet är väldigt konstigt av flera skäl; det skadar varumärket och leder till förlorade intäkter.

Skadar Mtv som varumärke

Det sticker verkligen i ögonen på personer utanför Usa när de ser att serier och klipp ligger uppe på mtv.com men att de inte kan se dem. Klippet finns där för andra att se streamat men Du, som inte är från Usa, får inte se det än. Du gör bäst i att gå till din lokala hemsida och vänta i ett antal månader till. Det är inte ovanligt att klipp på mtv.com blir fyllda av kommentarer som dessa:

• ”Hey MTV, I bet your advertisers will love that no one can watch the video and are all going elsewhere to view it!”
• ”Very disrespectful! Internet is a free zone and if you want only the US watch this why do you even export the show? It is a joke…. but we find our way to skip the system, we always do!”
• ”Why can’t anyone from Germany watch this???”
• ”Why its unable in my region i always see it before, its unfair :(”

Istället för en positiv upplevelse går tittare därifrån med en bitterhet över hur Mtv behandlat dem. På sikt borde detta skada Mtv som varumärke.

Förlorade intäkter

Det händer att vissa klipp på mtv.com fungerar för andra regioner än usa, och när de gör detta så visas reklam baserat på ens region. Som svensk får en besökare alltså se reklam på svenska. Tekniken finns alltså för att leverera relevant reklam för tittare oavsett region. Men istället för att ta tillvara på denna möjlighet så tvingar man de trogna tittarna att hitta alternativa lösningar för att se de senaste avsnitten. Detta borde leda till;

• Lägre aktivitet på de lokala Mtv sidorna.
• Lägre intäkter från reklam; både från filmerna men även den reklam som finns på de olika hemsidorna när användare slutar gå dit.
• Skadar Mtv som varumärke och de framstår som ett gammalt förlegat företag, vilket borde vara precis motsatsen till vad de vill.

Dags att Mtv vaknar och förändrar sitt sätt att använda internet.

Jag har även testat TextMates blogging bundle som visas på en screencast här: http://blog.macromates.com/2006/blogging-from-textmate/. Som framgår av länken är det en gammal post och jag är osäker på hur uppdaterad funktionen är nu. När jag testade den så upplevde jag själva principen med att blogga lokalt som väldigt praktisk, men jag fick det aldrig att funka så smidigt som jag önskat och jag gick tillbaka till att skriva via WordPress direkt.

Nyligen så lanserade MacHeist en ny bundle där bland annat MacJournal och Tweetie ingick och jag kunde inte låta bli att slå till. Så i skrivande stund testar jag just MacJournal. Mitt första intryck var lite skeptiskt men efter att ha lekt runt lite med inställningar så ser det lovande ut.

Funktionen för att skriva i helskärmsläge är riktigt trevlig. Jag vet inte hur många gånger jag börjat skriva för att se något i periferin som pockar på uppmärksamhet. Det kan vara något filmklipp, msn, facebook eller irc. Att kunna stänga av dessa störande moment för en stund och gå över i helskärmsläge är för mig väldigt bra.

Det gick också väldigt smidigt att ladda ner alla inlägg och samtidigt få tillgång till alla taggar och kategorier. Även gränssnittet för att editera gamla inlägg ser ut att vara bra. Den enda nackdelen jag hittills hittat var att jag inte kan se hur jag enkelt skapar t.ex en punktlista.

Det är för tidigt att helt utvärdera om MacJournal är något jag kommer fortsätta med men jag ska ge det en chans och återkomma om någon månad eller två med med utförlig beskrivning av mina upplevelser.

Hur länge kan man behålla kommentatorer bara för att de är kända, varit med länge och nästan uppnått kultstatus. Det finns flera stycken som börjar passera den där gränsen att man hellre mutar bort dem eller väljer en okommenterad sändning på SVT Play. Christer Ulfbåge och Stig Strand är två av dessa.

Strand sitter och singlar slant innan varje åk för att se huruvida han ska vara positiv eller negativ. Det är i alla fall min teori om skälet till varför hans kommentarer aldrig är konsekventa eller stämmer överens med vad som sker i backen. Det hade varit intressant att se statistik över hur många gånger Strand säger att någon kör dåligt och ligger ur linje för att sedan vid nästa mellantid bevisa att han är helt ute och cyklar.

Ulfbåge är i sin tur mest gammal, bitter och förvirrad. Nästan så att man sitter och undrar om han kommer att hitta till studion till nästa sändning. Tyvärr så lyckas han oftast göra det. Vet inte hur många gånger han blandat ihop namn, sett saker som inte skett eller helt missat något som är jättetydligt för alla andra hittills under OS. Som tur är är han aldrig ensam i studion och någon håller honom i handen och rättar honom när han har fel.

Vad som är gemensamt för båda är att de varit med väldigt länge. De förtjänar respekt och credit för detta såklart. Men när huvudet inte hänger med längre är det dags att ta in någon som inte mest är intresserad av att få höra sin egen röst i repriserna och som faktiskt har alla tomtar i kanoten.

Men bortsett från de underpresterande kommentatorerna så har SVT verkligen lyckats med OS. SVT Play får lätt 5 / 5 stjärnor. OS i iPhonen är riktigt riktigt nice.

Min spontana reaktion var ”detta kan inte vara sant!”. Jag ställde frågan hur det kunde komma sig, då implementering av funktioner för att hasha lösenorden och arbeta med dem på ett säkert sätt inte betyder en ökad komplexitet. Svaret var att det trotsallt var ännu lättare att hantera dem i klartext och det bara var IT-avdelningen som hade tillgång till databasen. Jag ställde då en till fråga och undrade vad som skulle hända om databasen trots detta skulle bli exponerad och lösenorden läckte ut. Då kom nästa bombshell.

- ”Ja det skulle innebära problem givetvis, men användarna riskerar trotsallt inga pengar.”, var svaret.

Jag höll med om att inga pengar skulle vara i fara, men att den personliga integriteten däremot var i farozonen. Detta i form av att användares mail inom systemet skulle bli exponerade samt andra områden som också är privata med relativt känslig information som kan orsaka personlig skada för den enskilde användaren. Jag tog upp Spray’s pinsamma incident med hur de, med samma mindset om att det endast var deras tekniker som hade tillgång till lösenorden, råkade ut för intrång och att personer fick tillgång till alla mailkonton hos Spray. Borde inte svenska organisationer ha lärt sig att hantera lösenord på ett korrekt sätt? Svaret är givetvis ja, de – borde – ha gjort det .. och IT-chefen insåg nog att de borde veta bättre.

Det ska bli intressant att följa hur snabbt problemet blir åtgärdat. Fakta kvarstår dock att det fortfarande finns en alltför slapp och naiv syn på lösenordshantering. Av många skäl borde det vara lag på att hantera lösenord korrekt. Om företag A sköter sin hantering men företag B slarvar och en användare har samma lösenord på båda tjänsterna riskeras därmed användares konto på båda tjänsterna på grund av företag B’s dåliga hantering. Även om det är rekomenderat att man aldrig använder samma lösenord på mer än en tjänst så gör väldigt många användare det fortfarande och företag behöver ta sitt ansvar och skydda lösenorden!

Förutom sin hårda marknadsföring har de en fantastisk förmåga att på gränsen till överdrivet hypa sina egna produkter. Den video som kort efter att iPaden presenterats gjordes tillgänglig via Apple.com var inget undantag. Jony Ive var än mer känslosam och lyrisk än vad han var i videon som presenterade unibodyn – det säger inte lite. Det blir nästan löjligt att höra hur Ive och de andra hyllar iPaden. Huruvida den verkligen är så fantastisk som de själva anser att den är ska bli intressant att se.

Min första spontana reaktion till iPaden var att det var en besvikelse. En besvikelse med en stor tjock ram runt.

Men efter att ha reflekterat över denna 2-3cm ram som finns runt insåg jag snart problematiken om den inte funnits där. Hur hanterar man något som endast består av en touchscreen utan att av misstag konstant göra saker man inte vill? Det var nog en smart lösning trotsallt. Även om det ur rent estetiska perspektiv kan ifrågasättas.

Apple menar att iPaden representerar den bästa upplevelsen för mail, surfande, foto och film. Det låter ju helt fantastiskt. Allt detta i lilla iPaden. Det är inte realistiskt. Framförallt inte film. Nu har jag i och för sig aldrig förstått mig på personer som vill se film i en telefon eller på en liten netbook. Att behöva sitta med skärmen en decimeter från ansiktet för att få en vettig storlek och upplevelse är inte alls den bästa filmupplevelsen. Jag skulle vilja påstå att min projektor med sin projicerade bild på 90″ slår en iPad framlänges och baklänges vilken dag som helst oavsett hur mycket Apple vill få mig att tro att den kommer att förändra mitt sätt att se film.

Självklart är dock potentialen för ett tillbakalutat surfande/mailande väldigt stor. Även tanken med att en iPad är användbar ur ett fotoperspektiv är realistisk i mina ögon. Jag skulle hellre ta en iPad med mig för att visa upp foton för vänner istället för att behöva bära på en laptop t.ex. Kan den kopplas smidigt till en systemkamera och möjliggöra att jag snabbt får upp mitt senaste foto på iPaden är det än mer intressant. Potentialen finns där och Apples eget ekosystem med iTunes och AppStore ger iPaden fantastiska möjligheter att redan från sin lansering erbjuda de 140,000 apps som i nuläget finns att ladda ner. Det är svårtslaget.

Hypat eller inte, när den kommer till sverige kommer jag köpa en.

Under processens gång stötte jag på problem på grund av att One.com blivit registrar för min ena domän. Efter att ha kontaktat dem om detta och bett om att få det Auth ID som krävs för att byta registrar hände det inte mycket. Det gick en hel dag utan att jag fick någon information. Men efter att jag tweetade om det på twitter.com / m_ohman tog det ungefär 15 minuter innan jag blev uppringd av en One.com-anställd som talade om att de absolut skulle hjälpa mig med mitt problem och mycket riktigt, 10 minuter senare hade jag mitt mail med informationen jag efterfrågade.

Jag älskar twitter!

Jag är också väldigt imponerad av företag som håller sig aktiva där och är snabba med att svara. Något även Binero visade sig vara när mina inloggningsuppgifter dröjde. En tweet, ett svar och ett snabbt mail senare hade jag även då fått informationen jag behövde.

Fantastiskt!

Applikationen är tänkt att fungera som ett komplement till befintlig information som annars finns tillgänglig via www.hh.se och inriktar sig på information som är relevant när en användare är ”on the move”. Användare av applikationen ska snabbt och enkelt, utan behov av en dator, komma åt för stunden relevant information, som t.ex. schema eller karta.

Jag är intresserad av tips och idéer på funktioner som skulle upplevas värdefulla i applikationen. Har Du någon idé så maila mig gärna eller lämna en kommentar.

Författarna beskriver hur forskare undersökt hur det kan komma sig att vissa byggnader i innerstaden håller sig rena och fina medans andra förfaller. Forskarna lyckades identifiera något som triggade detta fenomen, något som snabbt kan förvandla en ren, intakt och bebodd byggnad till en sönderslagen och övergiven byggnad. Detta något var.. ett trasigt fönster!

Ett trasigt fönster, som lämnas utan att bli lagat tillräckligt länge, får de boende att känna en känsla av övergivenhet, att ingen bryr sig om huset längre. Fler fönster går snart sönder och folk börjar kasta skräp i och runt huset. Det dröjer inte länge innan det finns klotter på byggnaden och större skador på huset börjar visa sig. På kort tid skadas byggnaden så mycket att ägarna tappar lusten att laga det, känslan av övergivenhet blir till sanning.

De tar även upp hur denna typ av forskning lett till att polisen i new york baserat på just denna teori fokuserar på att lösa även småsaker just för att hålla de större problemen borta – något som författarna menar har gett resultat.

Syftet med exemplet i boken är att peka på nyttan av att rätta till små fel i koden direkt de upptäcks och inte skjuta på det. Detta för att det inte ska leta till större problem och att en attityd där små fel är ok. Själva tanken är lika enkel som den är logisk, men det är lätt att bli lat och låta kod sakta förfalla.

När jag läste boken och fick upp ögonen för detta har jag kommit på mig själv med att aktivit lägga märke till småfel i min kod och stanna upp och faktiskt rätta till det direkt. Det är en fantastiskt skön känsla!

Låt inte ditt projekt ruttna, laga det som är trasigt direkt du ser det!

För att TableViewCellerna ska se ut som i systeminställningarna krävs det att UITableViewController initialiseras med grupperad stil ( UITableViewStyleGrouped ).

1. /* Säg att vi har skapat en ny TableViewController som består av filerna TVController.m / TVController.h */
   TVController *tvc = [[TVController alloc] initWithStyle:UITableViewStyleGrouped];
   // initialiserar med UITableViewStyleGrouped för att få den grupperade stilen som i systeminställningarna
   [self presentModalViewController:tvc animated:YES];
   // tar up tvc som en ModalViewController
   

För att något skall visas i tabellen behöver vi editera TVController.m.

1. - (NSInteger)numberOfSectionsInTableView:(UITableView *)tableView {
       return 1;
   }
   - (NSInteger)tableView:(UITableView *)tableView numberOfRowsInSection:(NSInteger)section {
       return 2;
       // 2 st rader som exempel ..
   }
   
   -(UITableViewCell *)tableView:(UITableView *)tableView cellForRowAtIndexPath:(NSIndexPath *)indexPath
   {
   /*
   .. standard kod
   */
   
   // Set up the cell...
   cell.textLabel.text = @"SomeSetting";
   cell.textLabel.font = [[UIFont boldSystemFontOfSize:15] retain];
   // lite styling av labeltexten
   [cell setSelectionStyle:UITableViewCellSelectionStyleNone];
   // nödvändigt för att cellen inte ska bli markerad när användaren trycker på den
   
   CGRect rect = CGRectMake(110,11,190,40);
   // en rect för att placera ut textfältet
   UITextField *textfalt = [[UITextField alloc] initWithFrame:rect];
   // initWithFrame använder den nyss skapade CGrect som frame
   [textfalt setDelegate:self];
   [textfalt setAutocapitalizationType:UITextAutocapitalizationTypeNone];
   // om man inte vill att den första bokstaven automatiskt ska göras om till stor bokstav
   [textfalt setAutocorrectionType:UITextAutocorrectionTypeNo];
   // om man inte vill att spellcheck ska vara aktiverat
   [cell addSubview:textfalt];
   // lägger till textfältet som subview i cellen
   [textfalt release];
   return cell;
   }
   

Nu kan man köra applikationen och det ska se rätt ut. Däremot så går det inte att trycka på t.ex texten i en cell för att aktivera textfältet. För att det skall fungera behöver vi göra såhär:

1. - (void)tableView:(UITableView *)tableView didSelectRowAtIndexPath:(NSIndexPath *)indexPath
   {
   for (UITextField *view in [tableView cellForRowAtIndexPath:indexPath].subviews) {
       [view becomeFirstResponder];
       /* Loopar igenom cellens subviews och sätter subviews som är UITextField till FirstResponder, dvs flyttar pekaren dit och aktiverar tangentbordet. Det finns självklart andra sätt att göra detta på, man hade t.ex kunnat göra en custom cell och sedan haft en metod för att göra textfältet i cellen till FirstResponder. Men det här funkar bra i det här scenariot iaf. */
       }
   }
   

Inte ett komplett exempel men de viktigaste bitarna är där.

Men detta var något som krånglade till det för mig i början. Inte nog med att Objective-C var ett nytt språk och Xcode var ett nytt IDE, jag behövde även förstå Interface Builder och hur det nästan magiskt kopplade samman olika delar av applikationen. För att lättare bygga upp en förståelse för hur en iPhone App hänger ihop bestämde jag mig snabbt att skriva allt i kod. Allt som man kan göra i Interface Builder går även att göra i kod. Men hur gör man det?

1. Skapa ett Xcode projekt, Window Based Application
2. Döp projektet till något, t.ex ”UtanXib”
3. Under ”Resources”, ta bort MainWindow.xib
4. Editera UtanXib-Info.plist och ta bort sista raden ”Main nib file base name”
   // kom ihåg att spara filen
5. Under ”Other Sources” editera main.m
6. Byt ut: int retVal = UIApplicationMain(argc, argv, nil, nil);
   mot: int retVal = UIApplicationMain(argc, argv, nil, @”UtanXibAppDelegate”);
   // dvs namnet på projektets AppDelegate
7. Under ”Classes” editera UtanXibAppDelegate.m
8. I metoden applicationDidFinishLaunching lägg till detta:
   

   window = [[UIWindow alloc] initWithFrame:[UIScreen mainScreen].bounds];
   /* eftersom vi tagit bort MainWindow.xib och i main.m definierat att det ska skötas av AppDelegate behöver vi skapa applikationens UIWindow med kod. Det får storleken av hela skärmen. */

   UITableViewController *tableController = [[UITableViewController alloc] init];
   /* skapa en UITableViewController för att ha något att se när applikationen startas upp *//

   [window addSubview:tableController.view];
   /* lägger till tableController's view som Subview till window och blir därmed det som laddas in först */
   

9. Build and Go!

Nu har vi en applikation helt utan att använda en .xib eller Interface Builder. Jag har personligen tyckt att använda detta som startpunkt varit bra för mitt lärande. Genom att skriva allt i kod har jag tvingats lära mig saker jag annars inte kommit i kontakt med på samma sätt. Min förståelse för hur allt hänger ihop har också utvecklats snabbare än vad jag tror den gjort om jag envisats med att använda Interface Builder. Jag har även varit tvungen att använda mig av dokumentationen väldigt mycket vilket hjälpt i senare steg när jag utforskat andra delar av iPhone SDK.